Stenindustrin 1875-1935

1830-tal.

De första impulserna till stenindustrin kommer från Tyskland. Det var stor blocksten till hamnar,kanaler, kajer, och broar.Krupps stålinustri behövde kraftiga fundament till sina kanoner . Senare kom också krav från de snabbt växande tyska städerna om utbyte  av kullerstensgatorna till ett slätare material. Det senare kravet spreds till Köpenhamn, som redan tidigt var en kontinental stad med goda förbindelser  söderut i Europa .Skutskepparna som fraktade stenkol, spannmål, tjära, fotogen mm. mellan östersjö- länderna tog köpenhamnarnas önskemål  med sig hem till den svenska kusten.

I Danmark fanns ingen sten, men på den svenska sidan fanns den lätt åtkomlig  utefter kusten.

Den första brytningen skedde på Bohus Malmön . Det var sten till förstärkning av Karlstens fästning på Marstrand. Arbetskraften  var under de första åren fångar från fästningen.

1842.

Uppfinnaren John Erikssons broder, järnvägs-och kanalbyggaren Nils Eriksson startade tillsammans med C.A. Kullgren från Uddevalla  en brytning på  Bohus Malmön .Det var bl.a. blocksten till  Trollhätte Kanal och slussarna .Även här var det fångar från

Karlstens fäsning som var den huvudsakliga arbetskraften.

1847.

De svenska myndigheterna, som ständigt var på jakt efter natur-rikedomar för exploatering, skriver i en officiell publikation  med statistiska och topografiska uppgifter att ” I Hallands län äro bergen lika värdelösa som på sina ställen dess jord”. Man jämför bergens kvalite med de  sand- och ljunghedar, som en tredjedel av  Halland bestod av.De resenärer, som vid denna tid  måste resa genom Halland rekommenderades att fälla upp rockkragen för ansiktet och luta sig tillbaka i ett hörn av diligansen, för i Halland finns ändå inget att se.Man beskriver de fasansfulla hedarna, de fattiga byarna ,de fula städerna, de yrande sandslätterna mot havet,  och de vindpinade trädlösa kusterna med sten , enbuskar och ljung i en dyster förening.

Samtidigt finns en samtida uppgift om att ” I ett berg mellan Vapnö och Harplinge finnes en skiffrig och rätkluven stenart, som  under de senare åren blivit bruten och, som  med fördel använts för hamnbyggen i  Malmö och Halmstad” .Detta stenbrott torde vara Tiarpsbrottet där man än i dag ,160  år senare, fortfarande bryter sten. De hallänska bergen var inte värdelösa utan industrin kom att bli mycket stor under en period av minst 60 år.Något senare skriver kungens befallningshavare i sin femårsrapport att” i Söndrum   utanför Halmstad finnes ett  icke obetydligt sten-huggeri”.

1866.

Halmstadsbladet klagar  över de knaggliga kullerstensgatorna i Halmstad .

1872.

sattes Storgatan i Halmstad med huggen sten .och andra gator följde efter.

1876.

För att sammordna alla små stenbrott bildades Halmstads Sten- huggeri AB. Stenhuggarna anställdes på accord.Bolaget höll samtidigt stenhuggarna med all kringpersonal som borrare, block-tagare, skrotare,chaktare, smed och smedja.Stenhuggarna behövde i fortsättningen bara utföra det arbete, som de var specialister på, att klyva sten. Resultatet blev att produktionen av färdig sten ökade kraftigt.

1890-talet.

Stridigheter med markägare,Halmstads stad och  lokalbefolkning-en samt att  bolagets VD  dessutom förskingrat  80 ooo kr . fick aktiägarna att tröttna.

1898.

Bolagets egendom överläts därför till en mellanhand i Flensburg,  Tyskland Nic Petersen och aktiekapitalet höjdes från 50 000 till

150 000 kr. Nic Petersen  ägde redan ett antal stenbrott i Bohuslän. Inom ett par år hade han näst intill ensamrätt till samtliga stenbrott  i Halland söder om  Falkenberg.I Bohuslän ägde bolagen sten-

brotten ,i Halland arrenderade man dem.Vid sekelskiftet 18- 1900 var produktionen  som störst och exporten likaså.Nu exporterades   sten till både  Danmark, Tyskland, Holland, England och Syd-Amerika.Brytningen vid icke kustnära berg sysselsatte nu c:a 300 man.Trycket på industrien ökade. Genom att installera klyvnings-

maskiner ( i Söndrum två st. och i Bohuslän 50 st.) försökte man

öka produktionen. Epoken blev kort eftersom spillet blev för stort.

En duktig stenhuggares tränade öga behövdes. Yrket var svårt. En

del stenhuggare lärde sig aldrig, för andra gick det lekande lätt.

Trots en ytterligare höjning av  aktiekapitalet ( 800 tusen kr.) hade man ekonomiska problem.

1905.

bildades därför Skandinaviska Granit AB.Detta nya bolag kom att

bli stort med stenbrytning på många platser som Söndrum, Nyårs-

åsen, Gullbrandstorp, Haverdal och Stensjö. Man hade egna körd-

drängar och en stor upplagsplats för färdig sten på Dragvägen i

Halmstad.

1914.

Första världskriget bryter ut. Efterfrågan bryts och lönerna sänks.

1918.

Kriget tar slut och efterfrågan på sten ökar, men också arbetarnas

löner.

1922

införes vägskatt. Vägar som Tylösandsvägen trafikerades då av 35

hästfordon och 260 bilar per dygn.En beständig vägbeläggning som krävde litet underhåll behövdes. Tylösandsvägen belades till hälften med gatsten och till hälften med en ny uppfinning som kallades för asfalt.

1926

utbröt en strejk som varade i sex mån.Bolaget måste öka arbetar-

nas löner, men 20-talet blev ändå god för stenindustrien.

1930-

talets början uppstår en ekonomisk kris( Krugerkraschen).Familje- -

försörjare fick stanna medan ungkararna fick gå. Staten gör stora stödköp för att rädda industrin ,men stenen var svårsåld. Betong och asvalt tar över mer och mer. Under 1930-talet fick många

lämna yrket. Stenhuggare var inte längre något framtidsyrke.

Andra industrier som Wallbergs, tegelbruket, Nordiska Filt m.fl.

övertar arbetskraften. Många blev också fiskare.

Stenindustrien i Gullbrandstorp, som var en del av ovanstående historia, började 1875 och pågick till omkr. 1935. Skandinaviska

Granit och en annan entreprenör redarsonen A.F. Tronell  från

Halmstad var de som fick industien att blomstra även här. Västkustbanan, som öppnades 1886, gjorde transporterna mindre tidskrävande. S.J utgick med ett tåg från Halmstad med stenar-

betare och tomma stenvagnar varje morgon. 130  arbetare steg av i Gullbrandstorp och 30 fortsatte till Harplinge och stenbrotten i Plönninge. I Harplinge vände tåget och tog fyllda stenvagnar med tillbaka från Harplinge och Gullbrandstorp. På kvällen gjordes resan på nytt och arbetarna återvände till Halmstad. Utöver de arbetare i Gullbrandstorp och Harplinge, som inte kunde få någon enkel bostad i kammare, på vindar och i uthus, runt 160 st. fick alltså ta tåget till och ifrån Halmstad varje dag.

Spåren efter en skicklig yrkeskår är inte bara igenvuxna sten-

brott, utan spåren finns runt om i världen. I våra trakter är det

speciellt stenhuggare i Söndrum, som gjorde arbetet till stor konst.

Som exempel,så är bassängen runt Europa och tjuren och urnan  i Norre Katts park, tillverkad i Söndrum.Den visades  först vid

Konstindustri-och hantverksmässan 1909. Likaså delar av Läns- försäkringars fastighet och  lasarettets huvudbyggnad. Vissa delar av rådhuset och Göteborgs Bank, numera Handelsbanken och Halmstads Sparbank. På andra platser finns rådhusen i Borås, Helsingborg, Norrköping och riksdagshuset i Stockholm, samt Svenska kyrkorna i Köpenhamn och Paris, fredspalatset i Haag och minnesmonumentet över president Wasington i Wasington USA.Tilläggas kan att stenbeläggningningen på Halmstads torg kommer från de grå bergen i Gullbrandstorp.